Nytt i menyn Inspiration! Läs Dagens Reflektion
Dela med dig av din berättelse. Den kan hjälpa någon.
Vill du arbeta på Servicekontoret? Vi söker dig!

Mamma var riktigt jävlig, rent ut sagt

Jag föddes 1963. Högutbildade föräldrar, ingen brist på pengar, hembiträde, 2 bilar, stor villa. Landställen. Hundar.  Man kan inte tro nu att det var en så himla svår uppväxt. Vi hade det bra.

Andra ”pappor” läste sagor för mig

När jag var riktigt liten delade mina föräldrar sovrum. En dag flyttade pappa till gästrummet med sin säng och alla sina prylar. Jag förstod inte att det var konstigt. Mamma hade fest då pappa inte var hemma. Andra “pappor” försökte läsa saga när jag skulle sova. Det var konstigt.

Jag minns en gång då mina föräldrar bråkade rejält. Vi skulle åka till landet men mamma fick inte följa med. Bilen stod i garaget. Jag satt i baksätet och försökte göra mig osynlig. Mamma fick kliva ur och stanna kvar hemma. Hon skrek – men inte pappa, han skrek inte fast han var arg. När vi kom hem hade hon slagit sönder allt i hans rum. Det var konstigt. En annan gång när vi var på väg till landet stannade pappa bilen (Jag minns fortfarande exakt var) och tvingade mamma att visa vad hon hade i handväskan. Vinflaskan hamnade i diket.

Mamma flyttar…

Jag låg hemma sjuk en dag och hörde hur det bullrade i huset. Sedan mammas huvud i dörren. “Jag flyttar nu. Vill du bo med mig eller med pappa?”  Hon var full, jag sa “Pappa” förstås. Hade hon varit nykter hade jag kanske sagt “Dig” ?

Jag hade nog lite tur helt enkelt. Eller – hade jag det? Jag hade nog valt pappa i alla lägen. Hon hade köpt ett hus med sjöutsikt och vacker trädgård trots att pappa inte ville flytta med. Jag tror att det var då han sa: Är du nykter två år kan vi flytta ihop igen. Pappa kom hem till ett halvtomt hus. En överraskningarnas dag helt enkelt.

Var hon full lade jag på luren, rakt av

Pappa och jag flyttar in till sta’n. Vi sköter vårt och försöker hålla mamma borta när hon är full. På kvällarna när jag skulle sova lyste DN-skrapan in mitt rum, varje gång bokstäverna svängde blev det mörkare, sedan ljust igen.

Ringde mamma var det så tydligt och lätt att höra på hennes röst om hon var full eller inte. Nykter gick det att prata, men man fick akta sig och inte berätta för mycket. Var hon full la jag på luren, rakt av. När mamma var full var hon en helt annan person. Bråkig, elak ja, riktigt jävlig rent ut sagt. Riktigt, riktigt hemsk. Hon sökte bråk, hon ville verkligen få till det. Och som hon lyckades…

Jag minns att mormor, oftast ringde hem till oss först, för att höra om mammas status. “Mår mamma bra?”   Gjorde  hon det kunde mormor ringa till henne. Annars vågade hon inte. 

Pappa gick bort

Hösten 1980, blev pappa akut sjuk och dog. Jag var 17. Då blev jag tvungen att bo hos mamma. Hon hade flyttat in till stan. Stor fin lägenhet, med en flott ljusblå hörnsoffa i plysch och dunplymåer som man inte fick ha fötterna på. Hon drack mycket den perioden. Hon påstod att det var te i koppen, men det kände man ju på långt håll att det inte kunde vara. Jag tog milslånga promenader med hunden, Putte, vår lilla strävhåriga dvärgtax. En mörk kväll stod jag och Putte vid Hötorget och jag funderade över varför det var så många flotta svarta bilar där. Jag frågade en polis som berättade att det var Nobelpriset som hade delats ut. 

Jag släpade mamma genom Centralen

Några veckor senare ska jag träffa mamma på Centralen. Hon står förstås inte vid “spottkoppen” som avtalat. Jag går direkt in på restaurangen (nuvarande Mc Donalds) och hittar henne längst in i mörkret. Full förstås. Hon kan knappt gå. Vi ska hem till hennes lägenhet en bra bit därifrån. Jag mer eller mindre släpar henne genom Centralstationen då en “äkta” fyllgubbe närmar sig och högt ropar ”Nämen HEJ LINDA!!!”. Hoppsan, hur kände dom varandra? 

Då ser jag den där trevlige polisen från Nobelkvällen och drar med mamma fram till honom. ”Hej, kommer du ihåg mig? Det här är min mamma!”. Polisen hejar, tittar på mig, tittar på mamma och sist på gubben som dryper av direkt. Sedan kan jag dra med mig mamma hem. Jag undrar vad den polisen tänkte…

Jag ringde mammas telefonsvarare

Jag misskötte skolan förstås och hoppade av gymnasiet. Fick arbete som aupair-flicka i Paris och började med tiden så smått förstå vidden av att pappa var död. När jag ringde hem till Sverige var mamma alltid full och elak. Jag började ringa till hennes jobb när det var stängt. Jag lyssnade på telefonsvararen, på hennes nyktra normala röst. Min “riktiga” mammas röst:  ”Välkommen till xxx telefonsvarare. Kontoret är stängt och öppnar åter nästkommande vardag klockan 8 noll noll”, Det hände att jag ringde flera gånger samma kväll. För att höra hennes nyktra röst. Jag grät mycket och kände mig fruktansvärt ensam.

Sista gången jag de fakto såg henne full skulle hon med tåget. Hon kom upp till min lägenhet, asfull. Hon var bråkig och elak. Jag ordnade en taxi. Nere vid bilen tappar hon balansen, trillar mot trottoarkanten och slår sig, riktigt hårt. Taxichaffisen blev bestört och ville hjälpa men jag schasade bort honom. Jag tryckte in henne i taxin och följde med till Centralen. Jag såg till att hon hamnade på rätt tåg och gick därifrån. Jag hoppades att hon skulle stanna borta riktigt länge. För evigt vore fint. 

Mamma var nykter

Jag träffade min blivande man 1988 på en fest. Presenterade honom för en överraskande nykter mamma efter några månader.  Faktum är att min man aldrig har sett mamma full! Vi förlovade oss 1990, och gifte oss 1992. Jag visste ju då att mamma varit nykter en period, men att sitta på honnörsplats vid sin dotters bröllop? Ett kraftigt riskmoment, som bäddat för återfall… Men hon klarade det! 

Mamma tog en dag i sänder. Förlät sig själv och försökte leva så att vi också skulle kunna förlåta henne, om vi ville. Med facit i hand var hon faktiskt nykter i hela 30 år och jag är helt övertygad om att det var tack vare alla ni i AA som hjälpte henne. Mamma dog 2019. 91 år och i över 30 år nykter alkoholist.

Tack!

Det känns bra att få skriva av sig ibland!

/ Carin