Vill du arbeta på Servicekontoret? Vi söker dig!
Dela med dig av din berättelse. Den kan hjälpa någon.
Nytt i menyn Inspiration! Läs Dagens Reflektion

Och för det är jag ansvarig

Vid avslutningsmötet vid AA:s 30-årskonvent 1965  i Toronto, med temat ”AAs ansvar”, fattade de 10.000 deltagarna varandras händer och läste högt AAs Anvarsdeklaration som antagits vid konventet, ”Declaration of Responsibility”. Torontodeklarationen brukar den också kallas. 

Jag är ansvarig.
Närhelst, varhelst någon ber om hjälp,
vill jag att AA alltid ska finnas till hands.
Och för det är jag ansvarig.

Deklarationen ingick i en artikel i AAs nyhetsbrev Box 4-5-9 med rubriken ”How I am Responsible became a part of AA”, eller fritt översatt ”Hur jag är ansvarig blev en del av AA”, skriven av Al S.

Det har skrivits många kloka ord om Ansvarsdeklarationen. I souvenirboken för 1965 års konvent skrev Dr Jack Norris från AAs förtroenderåd följande (återigen fritt översatt):

”…vi måste komma ihåg att AA kommer att vara starkt; endast så länge var och en av oss av fri vilja och med hela vårt hjärta ger bort det vi fått till en annan person; endast så länge var och en av oss tar sin del av ansvaret att sponsra dem som fortfarande lider; endast så länge vi tar ansvar för tillväxt och integritet för vår grupp och för aktivteter i kretsar och regioner och AA som helhet.

Det är genom att ta detta ansvar som vi får sann frihet och finner varaktig tillfredsställelse i våra liv. AA har gett oss valfriheten att dricka eller inte, och därmed gett oss friheten att ta vårt ansvar. När vi tar ansvar för oss själva, kan vi också ta ansvar för vår del i AA, och om vi inte gladeligen tar detta ansvar så accepterar vi att vi kan komma att förlora AA. Märkligt, eller hur?”

Bill W skrev i oktober 1965 i Grapevine om Ansvarsdeklarationen:

”Två genomgående budskap tydliggjordes genom många talare, både alkoholister och icke-alkoholister, vid Torontokonventet i juli.
Det första var beundran och tacksamhet för AAs häpnadsväckande framgång genom tillfrisknadet av hundratusentals hopplösa alkoholister.
Det andra budskapet var en oro över att att framgången under AAs trettio år inte fick leda oss till en rofylld självbelåtenhet som hindrade oss från att se omfattningen av det jobb som återstår.”

Jag underströk i mitt tal vid konventet behovet av att samarbeta med alla som är engagerade i alkoholproblemet, de hundratals olika organisationer som är engagerade i forskning, alkoholrådgivning och rehabilitering. Allt för ofta har vi misstyckt eller förlöjligat dessa samarbetsprojekt därför att vi inte möter alkoholisterna öga mot öga. Vi borde istället fråga oss hur många alkoholister som gått under på grund av att vi misslyckats att samarbeta med dessa organisationer. Ingen alkoholist ska behöva gå under och dö på grund av att han inte kom direkt till AA-gruppen.” (Källa: www.aa.org)

Ansvarsdeklarationen är ett uttryck för den Femte Traditionen

I juli 1965 skriver Bill:  ”Vår första omsorg bör vara de lidande som vi fortfarande inte kan nå. Låt oss först med ödmjukhet konstatera att det i hela världen idag finns kanske 20 miljoner alkoholister, 5 miljoner av dessa bara i USA. Naturligtvis befinner sig dessa stora antal i olika stadier av sjukdomen. En del av dem kan inte nås eftersom de inte skadats tillräckligt, andra för att de är alltför skadade. Många lidande har mentala och emotionella komplikationer som tycks minska deras chanser. Men en konservativ uppskattning är att vid en godycklig tidpunkt finns det 4 miljoner alkoholister i världen som kan, vill och är beredda att tillfriskna – om de bara visste hur de skulle göra!

När vi erinrar oss att vi i AAs trettioåriga existens har nått mindre än tio procent av alla de som kunde ha varit villiga att närma sig oss, börjar vi få en uppfattning om det oerhörda arbete och stora ansvar som alltid kommer att konfrontera oss.”  (ur Hjärtats Språk, sid 455)

I samma artikel säger Bill att vi under inga omständigheter bör tycka att Anonyma Alkoholister är svaret på allt som har med alkoholism att göra. De hundratalet verksamheter som ägnar sig åt forskning, utbildning och rehablitering kan göra vårt arbete effektivare. De möter väsentligt fler alkoholister än de vi når. Även om deras metoder ofta skiljer sig från vår så är största delen av dem villiga att samarbeta med AA.

Budskapet är tydligt. AA kan inte vara en isolerad företeelse i ett samhälle där tusentals alkoholister lider och går under. Bill menar att vi har ett ansvar att samarbeta med alla de som möter dessa alkoholister för att ge de som kan och är villiga, chansen till ett varaktigt tillfrisknande. AA är utan tvekan en resurs i samhället som räddat tusentals liv och vår uppgift är att ta detta ansvar och samarbeta med de professionella; med sjukhus, kyrkor, sociala myndigheter, behandlingshem, rättsväsende och institutioner. Inte genom att konkurrera om lösningen, utan genom att utgöra ett värdefullt komplement till all annan behandling. 

Är det annorlunda idag?

Ser situationen annorlunda ut idag. Nej icke. AA i Sverige har endast nått en bråkdel av de alkoholister som kan, är beredda och villiga att tillfriskna om de bara visste hur

Vi kan använda Bills räkneexempel. I Sverige finns kanske i runda tal 500.000 alkoholister. En del kan vi inte nå, därför att de inte lidit tillräckligt, andra för att de lidit för mycket eller för att de har mentala eller emotionella komplikationer. Men med samma konservativa bedömning som Bill gör, så finns vid varje godtycklig tidpunkt ungefär en femtedel, det vill säga 100.000 lidande alkoholister som kan, är beredda och villiga att tillfriskna om de bara visste hur. Då inser vi hur få AA har nått och vilket arbete som återstår att göra. AA i Sverige har på drygt femtio år endast nått drygt tio, femton procent av dessa.

Vi kan känna en befogad oro att vi inom AA i Sverige har nått en viss grad av rofylld självbelåtenhet som hindrar oss från att se omfattningen av det jobb som återstår. Och det kan vara läge att, som Dr Jack Norris gjorde, påminna oss om, alla och envar, att om vi inte gladeligen tar detta ansvar så accepterar vi att vi kan komma att förlora AA.

Vi kan sitta på våra möten och tycka att vi tar ansvar. Vi vi tar ju ansvar för vår egen nykterhet. Men tar vi ansvar för AA? Tar vi det ansvar som är fundamenten i AAs Tre Legat, arvet från våra grundare? Ansvaret för AAs framtid. Våra barnbarns framtid? Kan vi göra mer? Svaret är kategoriskt: Alltid! 

Vi kan alltid göra mer. Vi inte bara bör göra mer, vi måste göra mer om vi ska leva upp till Femte Traditionen och Ansvarsdeklarationens djupare moraliska och andliga innebörd. Vi måste göra mer för vår egen skull. Utanför varje AA-grupp i landet finns fortfarande tusentals med alkoholister som lider. Människor dör. Vi har givits förmågan att rädda liv såsom vi själva blivit räddade, genom att föra budskapet vidare.

Hur kan vi, när vi har lösningen i vår hand, underlåta att sträcka ut den? Hur kan vi vara så självgoda att vi säger att vi ger gärna bort gåvan, men endast om du lyckas hitta till oss. Tycker du att du sträcker ut din hand, sträck ut den längre. Det handlar om både ditt och andras liv.

Hur kan vi nå de lidande alkoholisterna?

Hur når vi ut till dessa lidande människor, frågar du? Eftersom vi inte har kontakt med dem måste vi be om hjälp att hitta dem hos de samfund, institutioner och organisationer som har det. Fråga dig vilka ni kan samarbeta med på din hemort för att nå ut till dem. Upp på barrikaderna, blås i hornen, samarbeta med alla i samhället för att verkligen nå de som är villiga. 

Amerikansk forskning (MATCH-projektet) bekräftar att oavsett de metoder som dessa professionella använder så blir resultatet upp till 50% bättre om man dessutom kombinerar det med AA. Med andra ord kan AA erbjuda dessa verksamheter ett bättre resultat genom att vara ett komplement, samtidigt som vi sannolikt når åtskilliga av de lidande alkoholister som är villiga att också prova vår väg. 

Grunden för tillväxt är beredvillighet att förändra allt till det bättre och en aldrig sviktande vilja att ta ansvar för resultatet, skriver Bill.

Ansvarsdeklarationen innehåller den magiska meningen ”Och för det är jag ansvarig”. För mig betyder det att jag måste sluta att säga till mig själv att jag har nog med mina egna problem eller att jag inte har tid och att andra kan göra det. Faktum är att mina egna problem minskar och till och med löser sig om jag istället använder min energi till att hjälpa andra som behöver min hjälp. Min självcentrering minskar när jag upptäcker att jag kan vara till nytta för andra. 

Vi är alla en del av AA och har fått förmågan, möjligheten och den moraliska skyldigheten att ta ansvar för det. Stegen är ett handlingsprogram, jag tror inte att det går inte att grubbla eller tänka sig frisk. Vi måste göra bra saker också, sånt som är bra för AA är naturligtvis också bra för oss själva. Ett väl fungerande AA är vår viktigaste livförsäkring.

Glöm aldrig känslan

Kommer du ihåg känslan av hopp du själv fick på dina första möten? Det är den känslan du kan ge bort till andra som ännu inte har något hopp. Alkoholister som, precis som du gjorde, famlar efter halmstrån i kaos, förtvivlan och mörker. Det är till och med bra för dig. Gåvan du fått växer sig starkare i dig själv för varje gång du ger bort den. Det är en fantastisk upptäckt.

(sammanfattning från en temadag om Vårt gemensamma ansvar)